Finns en person som håller hoppet uppe för mig oavsett vad det gäller.

För ett år sen var jag en tjej som faktiskt var glad, hade det kul omkring mig och om inte försökte jag att få det kul. Men alla dagar var väl inte kalas men vad jag minns så fällde jag inga tårar, sånna fall brukade jag ha en ensam stund i mitt rum och sätta på någon musik och bara ligga där och låta den dagen bara fara förbi och hoppas på att nästa skulle vara annorlunda.

Nuför tiden har jag en pojkvän vid min sida, den bästa av de bästa. Han märker direkt på mig ifall det är nått som jag tänker över och han kan till och med via sms märka om jag är nere och så konstigt nog. Tyvärr har det varit en hel del på senare tid som har gjort mig nere och lite ledsen, handlar bland annat av all press som jag ständigt känner som finns, alla krav man ska leva upp till och speciellt de krav som jag ställer på mig själv. Stressen är något annat som tyvärr finns i min omgivning och som jag tyvärr möter och får mig att gå in i väggen. Vissa av dessa moment går över men det känns tufft just då men jag har också andra saker som jag kommer att få bära med mig hela livet och något som aldrig kommer att försvinna. Det är många gånger jag tänker varför just att detta händer mig? Som om jag inte har varit med om en massa skit innan? Ett exempel kan ju vara att jag fick massa problem med mina tänder och sen har jag en enorm tandläkarskräck och hur jävla dålig otur har man inte då? Just nu känner jag en enorm stor skuld och ångest som jag tyvärr inte kommer att bli av med på några månader men jag ska jobba mig igenom det. Ni behöver inte be mig att förklara mig vad jag menar mer för tyvärr är det inget som jag kommer berätta mer än för min pojkvän. =) Han har gett mig en massa stöd under denna tid vi har varit tillsammans både ställt upp när jag haft den jobbiga lingonveckan och haft den där trygga axeln att lägga huvudet emot. Tyvärr är jag en ganska så känslig person som har lätt att få till tårar, tyvärr är det något som älskling hatar att se, att se mig ledsen skär i hans hjärta. Men det är så skönt att få släppa taget, ut med allt som känns skit och där för en stund efter att jag har lugnat ner mig känns allt som vanligt igen, att saker och ting inte är så illa som det ser ut. Älskling lyckas på nått sätt att få mig att bli glad igen. Han utstrålar någon sorts effekt som får mig att skratta igen, även fast mina kinder är täckta av saltvatten. Men det värsta som finns är att jag oftast blir nere när han inte finns däromkring mig. Då sitter jag där själv i mitt saltvatten och kan inte resa mig. Det finns ingen som pushar mig och jag känner mig så jävla ensam, värst var det i fredags då jag på nått konstigt sätt bröt ihop även fast jag hade en otroligt rolig lördag som väntade mig. Men jag är tyvärr dålig på att se positivt på saker och ting. Jag vill alltså säga det att jag är så jävla otroligt glad över att jag har dig Christoffer och jag fattar inte hur du står ut med mig egentligen. Det är fan konstigt att jag inte lyckas få dig deprimerad eftersom hur jag beter mig, det verkar inte finnas något som kan bryta ner dig och du är så otroligt stark. Önskar jag hade lite av den styrkan som du besitter. Jag älskar dig massor och jag är så glad över att jag har dig <3